Bättre att ha älskat och förlorat än aldrig älskat, eller hur var det?....

Kan med stolthet säga att jag inte hade stått på mina egna ben idag om det inte vore för mina fantastiska hästar.
Trots febern på 39.4, trots att jag hostar blod, att jag kallsvettas i hela kroppen, att varje andetag tar emot och att jag står ensam kvar. Så är det dem som får mig att stå på benen och försöka se det ljusa i det mörka..

Så länge jag har mina fantastiska hästar behöver jag aldrig känna ensamhet, tomhet eller att jag inte får kärlek.

För det bästa som finns, är att stå med deras mule i min famn att känna närhet, trygghet och kärlek.
Att aldrig behöva känna oron över att det en dag ska vara över, att dem bara ska släppa mig och lämna mig.
Den dagen jag släpper greppet, då är dagen inne för att ta ett steg vidare och när den dagen kommer, kommer jag att följa er.

Tack för allt ni gör för mig och allt ni ger mig.

JAG VORE SERIÖST INGENTING UTAN ER!<3


(måste bara skriva av mig....)